Fjärde boken i serien ”Mitt livsfarliga liv”.
Precis som de andra böckerna så handlar ”Lägerkrisen” om en
tjej som heter Juni och går i tvåan.
När boken börjar så är det snart sommarlov och Juni längtar.
Men innan sommarlovet börjar så ska de göra något med klassen som Juni tycker
att hon också borde längta till, men istället fruktar inför – de ska åka på
läger. [har ni varit på läger?]
De ska åka ut i skogen utan sina föräldrar och bo i tält.
Juni tycker att det låter helt livsfarligt att bara vara en massa barn och
fröken mitt bland alla björnar och vargar. De har fått en packlista med
praktiska saker att ha med sig, men helst av allt skulle Juni vilja ha med sig
vapen att kunna skrämma bort djuren med. Men fröken har sagt en massa saker som
de inte får ha med sig, som godis och mobiltelefoner och även om hon inte sa
vapen så skulle nog fröken bli väldigt arg om Juni hade med sig ett svärd eller
två.
Men det är inte bara djuren som gör att Juni är rädd för
lägret. Det är tyvärr så att Juni går i sömnen också. Ibland kan det bli
riktigt pinsamt. En gång när Juni sov över hos sin kusin Ella så gick hon i
sömnen på ett just sådant pinsamt vis. När hon vaknade så satt Ella och
fnissade i sängen bredvid Junis. Juni frågade vad Ella skrattade åt och Ella
berättade att Juni hade ställt sig upp i sömnen och pratat på något konstigt
språk som lät som ryska. Sedan hade hon ropat ”nej, nej, jag vill inte” och
börjat göra karatesparkar, för att sedan lägga sig ner och fortsätta sova. Nu
var det ju bara Junis kusin som såg henne, men Juni tänker att om hon springer
runt på lägret i sömnen och ropar på ryska och gör karatesparkar så kommer hon
att skämmas så mycket att hon aldrig mer kommer att våga gå till skolan.
Allt det här är bara för mycket. Juni hoppas att hon ska bli
sjuk innan lägret så att hon slipper åka. Hon försöker till och med övertyga
sina föräldrar om att hon minsann lider av sömnsjukan och att hon därför inte
borde åka, men de skrattar bara åt henne. Pappa försöker peppa upp henne med
att berätta att han var med i scouterna när han var liten och att de ofta var
ute och campade och att det var jättekul. Men pappas berättelser om hur han
välte med kanoter och täljde sig i fingrarna får inte Juni att skratta, utan ger
henne snarare mer saker att oroa sig för.
Men nej, Juni blir inte sjuk och till slut kommer dagen då
hon får packa sin ryggsäck och åka med mamma och pappa till bussen där fröken
och klassen väntar. Juni säger hej då till mamma och pappa, för vad hon misstänker
är sista gången och går till bussen, beredd på att åka ut i skogen och bli
uppäten av en björn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar