Boken är första delen i serien ”Alamandrarnas återkomst”.
Boken handlar om en tioårig kille som heter Rian. Rian bor i en liten stuga
uppe på ett berg tillsammans med sin farfar.
När boken börjar är det vinter och ute är det sträng kyla
och djup snö. Rian sitter i stugan, huttrandes av kylan och väntar på sin
farfar. Farfar tillverkar kvastar och har gått ner till staden för att försöka
sälja sina kvastar. Rian börjar bli orolig, för farfar har varit borta i två
dagar nu. Vanligtvis brukar det bara ta en dag att gå ner och sälja kvastar, så
någonting måste ha hänt. Rian hoppas bara att farfar inte har råkat ut för
någonting hemskt.
Ett stort problem är att maten är slut. Rian åt den sista
brödbiten i morse och magen kurrar av hunger. Han fantiserar om nybakat bröd
och färskt smör och det gör inte kurrandet i magen bättre. Så hör han en
knackning på dörren. Rian hämtar vatten till grytan i hopp om att det är farfar
och att han har mat med sig. Men ingen stiger in och återigen hörs en
knackning, den här gången hårdare. Rian säger ”kom in” och dörren öppnas. Den
vinande vinden utanför blåser in i stugan så att elden i spisen nästan dör bort
och Rian kan bara se siluetten av den person som kliver över tröskeln. Rian
blir rädd och hoppar till, men personen stänger dörren och går fram till brasan
för att värma sig. Rian ser att det är en lång man insvept i en stor och tjock
mantel. Mannen vänder sig mot rian och frågar med en hes röst ”skrämde jag
dig”. Rian stelnar till, för nu vet han vad han har bjudit in. Mannen framför
honom är en alamander.
Rians farfar har berättat för honom om alamandrarna. De var
ett folk som bodde här för länge sedan. Alamandrarna kunde magi och fördrev
både människor och onda varelser med sin magi. Det sägs att deras huvudstad låg
precis där Rians och hans farfars stuga ligger. Men det var flera hundra år
sedan någon såg en alamander och alla tror att de är utdöda sedan länge, så
Rian är både rädd och förvånad.
Mannen frågar om inte Rian ska bjuda honom på mat, men Rian
förklarar att all mat är slut. Mannen plockar upp ett stycke kött ur sin väska
och säger åt Rian att koka upp vatten i grytan. Mannen lagar en gryta och när
Rian får äta tycker han att maten är den godaste han smakat. Under middagen berättar
mannen att han heter Elien. Rian är fortfarande nervös med en alamander i
huset, men med lite mat i magen känner han sig modigare ås han frågar vad Elian
gör här. Elian berättar att han är utsänd för att leta rätt på alamandrarnas
huvudstad. Rian svarar att den låg precis här där stugan vi sitter i ligger.
Elian blir upprörd och säger att det inte kan stämma. Det
var en enorm stad och den kan inte bara försvinna. Rian berättar att det enda
som finns kvar är brunnen på gården, som ska ha legat mitt i alamandrarnas
stad. Elian säger att han måste se brunnen så de går ut ur stugan. Elian säger
att allt i alamandrarnas stad var byggt av en särskild sorts vit sten, men
brunnen är så gammal och smutsig att det är svårt att avgöra. Rian har varit
nere i brunnen tidigare och rensat den, så han erbjuder sig att klättra ner och
se om man kan se om brunnens stenar är vit där. Elian tar ett rep och slänger
ner ena änden i brunnen och Rian klättrar ner.
Rian klättrar djupare än han någonsin har varit, för det är
svårt att se om stenen är vit. Till slut upptäcker han en tunnel långt ner i
brunnen som han aldrig har sett förut. Tunneln är smal och Rian kan just så
pass åla sig igenom den, men han är nyfiken och till slut kommer han till
tunnelns slut. På andra sidan öppnar sig ett enormt bergrum upp och även om det
är dimmigt så kan Rian se att allt där inne är byggt av vit sten. Så
berättelserna stämmer ändå och allt av alamandrarnas stad är inte förlorat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar