Monkel Trogg av Janet Foxley

Det är inte lätt att vara minst av alla när man är en jätte. Monkel borde vara fullvuxen nu när han är tio och alldeles snart ska gå ut skolan och börja jobba. Men han är nästan mindre än sin bebis-lillasyster (som heter Flubb och är "söt som en padda"). Hans lillebror Gritt är bara sju år men redan normalstor (ja, alltså, jättestor), och han älskar att bolla runt med Monkel i luften (varpå Monkel ofta trillar i backen och slår sig). Och inte bara han - de flesta jättarna i skolan gillar också att kasta runt med Monkel. Eller reta honom för att han är liten, förstås. Monkel brukar därför strunta i att gå till skolan och i stället gå till en hemlig koja i skogen för att få vara i fred. Och därför är han nu lite nervös för de Gigantiska Slutproven i skolan - han läser ämnena småttingkunskap och drakvetenskap - han har ju inte kunnat lära sig någonting.

Småttingar - det är människorna, det. De bor utanför det stora berget där jättarna bor, och har glömt bort jättarnas existens. Och det är bra, tycker jättarna, för småttingarna blev helt läskiga på slutet och sköt på jättarna med magiska mördarpinnar och annat otäckt tills jättarna låste in sig i sitt berg och upprättade en lag om att det var förbjudet att kidnappa och äta upp småttingar.

Monkel har en listig plan. Eftersom han nog kommer att bli underkänd i slutproven och därmed arbetslös och ännu mer misslyckad än sin far (som jobbar som gödselgrävare i drakstallen och ändå måste ha ett jobb till som jägare på nätterna för att familjen ska klara sig - de är lite av jättarnas white trash) så ska han lära sig småttingarnas magi. Nämligen den där med bokstäver, böcker och att läsa. Han ska klä ut sig till småtting, ta sig in i småttingstaden och be någon där att lära honom läsa - sen är hans lycka gjord, tänker han.

Jo - det blir som det blir med det. Med mycket roliga knasigheter på vägen.

Det ska bli fler böcker om Monkel Trogg och jag tror att de kommer att bli film också.