Glasbarnen av Kristina Ohlsson

Billies pappa är död och mamma vill börja om på nytt någon annanstans, borta från sorgliga minnen. Mamman har hittat ett hus i Åhus. Och nu ska de flytta dit. Billie vill inte. Vill inte lämna stan och kompisarna och skolan och inte deras gamla hus heller. Det nya huset är fult. Det är gammalt och slitet och fult. De tidigare ägarna verkar bara ha rest sig upp och gått för allt är kvar. Alla fula gamla möbler är kvar och till och med böcker och teckningar. Vem packar inte ens med sig sina böcker, undrar Billie.

 Nej, Billie trivs inte alls. Hon tycker att huset är otäckt och ibland känns det som att huset inte trivs med dem heller. Som att det vill dem illa. Bland annat är det en taklampa som svänger fram och tillbaka annat. Som pendeln på en gammal klocka. Trots att det är vindstilla i rummet och inga fönster eller dörrar är öppna. Som om någon hängde i den.

Mamma tror henne inte alls. Förstås. Hon tror att det är för att Billie vill hem till Kristianstad. Det vill hon visserligen men det förklarar inte alla konstiga saker. Billie hittar ett litet bord också. Det är täckt av damm. Billie kunde  dra ett streck med fingret i dammet  men hon tycker det är fint och funderar på att ta upp det till sitt rum. Men först sticker hon och mamman till stranden för att bada. Läs s. 21 Det hade börjar skymma…
Nere på byn pratas det om huset. De säger att det spökar där. Att alla som bott i huset har råkat ut för olyckor.
Tillsammans med sin nya kompis Aladdin börjar Billie undersöka husets historia och det visar sig bära på mycket mörka hemligheter.